Jag stod länge och väl och velade om jag och Elvispen skulle ut på en promenad nu på eftermiddagen. Det var ruggigt, småkyligt och mörkt på himmeln. Men jag tyckte att jag behöver motionen så min bakdel får en chans att minska i omfång...

Jag klurade ut en runda att gå och så gav vi oss hemifrån. I en korsning höll vi på att bli rammade av en gammal skröplig tant med röd rollator. I en annan nästan attackerade av sura änder. 

Väl hemma knör jag ut Elvispen från vagn och overall och bär in honom. DÅ minsann tittar solfan fram! Nu är det varmt, soligt och jävligt skönt ute. Och inne sitter Elvispen och jag...

Typiskt.