Jag har funderat på en sak. Tycker folk (i allmänhet) inte om ifall någon annan har det bra, mår bra och inte klagar?

Några exempel, kanske känns det igen? 

När jag var gravid (Elvispen är nu fyra månader) fick jag och Pappa Elvisp höra diverse skräckhistorier. När vi köpte vagnen kunde bebisen i magen dö. När jag bara hade gått upp några kilo i början skulle jag "vänta" så skulle jag minsann bli enormt fet snart. Jag skulle må illa, ha halsbränna och inte kunna gå. Vi skulle aldrig mer få sova, duscha eller träffar vänner. När Pappa Elvisp inredde bebisrummet suckades det. När jag sa att jag mådde bra fick jag som respons "vänta du!."

När Elvispen kom och jag och Pappa Elvisp tyckte allt flöt på otroligt smidigt skulle vi "bara vänta" för värre skulle det bli. När Elvispen sover hela natten så ska vi återigen "bara vänta" för fy fan vad vi kommer få sova lite sen! Att jag gått ner nästan alla graviditetskilo är orättvist (även om jag kämpar för att göra det), att Elvispen går upp bra i vikt är inte heller bra -då heter det att han är tjock. Att Pappa Elvisp prioriterar sin son framför annat är "duktigt" -jag däremot är inte särskilt "duktig" verkar det som...

Egentligen är detta inget att lägga någon vikt vid och det gör jag väl inte heller men jag kan ändå inte låta bli att fundera i dessa banor. Varför är det så svårt att säga något positivt till någon annan? Jag fattar inte.

Jepp, Elvispen fortsätter sova hela natten. Dock är han numera lite mera gnällig i 20 minuter (gnällig för att vara Elvispen vilket betyder just gnäll, inte skrik och gråt) när han ska somna. Har förstått att det kan bero på att han är i en utvecklingsperiod.

Vi sover gott här.

Jag vill handla kläder! Till mig själv. Det vill jag alltid. Jag har alltid varit tragiskt dålig på det där. Jag köper nåt plagg jag tycker är snyggt, sen (anser jag..) har jag inget att kombinera ihop det med. Då måste jag ju köpa något att kombinera det första plagget med och genast har jag fastnat i en vinkelvolt (not: 2.30 in i filmen nedan) där jag behöver en mängd kläder för att jag ska kunna kominera ihop det första plagget...

Nyligen köpte jag två klänningar men så kom jag på att jag behövde strumpbyxor till. Då fick jag köpa det. Och plötsligt passade inte mina bh så då fick jag åka iväg och köpa två nya. Men då var jag ju tvungen att köpa trosor också... Sa jag att jag fastnat i vinkelvolten?

Känns det igen?

Tror ni man kan lyckas finta till sig ett skenäktenskap, sen skilja sig fort som attan och leva loppan med Pappa Elvisp resten av livet?

Jag menar, hälften av de stålarna hade varit trevligt. Men jag är inte den som är den -en tredjedel hade också räckt bra.

Idag blåser det halv orkan (nåja, lite överdrivet kanske) men solen är iallafall vid liv. Liten Visp har just nu sin förmiddagsvila och när han vaknat är det dags för promenad och lite friskluft.

Kommande vecka har Pappa Elvisp frivecka. Då ska trädgården friseras och partytält sättas upp inför Vispens namnfest. Stolar, bord och grillar ska samlas ihop och stoppas in i tältet. Jag ska iväg och försöka hitta några fina kläder till Elvispen och handla lite vin. Dessutom är det sista föräldrargruppsträffen innan sommaruppehållet. Kommande vecka är alltså fullt planerad redan.

Se vad jag fick av en kompis som tack för att jag var kattvakt några ynka dagar. Detta är ta mig fan det godaste som går att dricka!

Jag gillar definitivt inte att gå till tandläkaren. Jag blir sketanervös en hel vecka innan. Men efter att ha sett dessa bilder är jag tacksam att jag bor i Sverige...

Igår var vi på student. Farbror-Elvisp tog studenten och Elvispen var givetvis med och firade. Dock blev han, för ovanlighetens skull, extremt ledsen när vi kom dit. Men vi räknade snabbt ut varför. Pappa Elvisp lugnande Vispen, sen var han sitt glada jag igen.

Vi åt smörgåstårta. Och jag tog tre gånger. Hade kanske räckt med en gång för jösses så mätt jag blev. Och så jävla nyttigt är det kanske inte heller.