Pappa Elvisp jobbar sin tradiga helg (06-18) och Elvispen har idag kommit på att det är nästintill livsfarligt om jag inte syns. Som grädde på moset så är det plötsligt livsfarligt att leka själv så idag har han fått hjälpa till att storstäda, handla och laga middag, allt på en meters avstånd -max.

Det har därför knappt (knappt? Det är ju ett ganska kul ord. Det måste jag undersöka, med tanke på föregående inlägg!) blivit någon bloggpromenad  idag så jag planerar ta igen det imorgon, om lill-chefen tillåter. Även om han idag varit en bestämd liten herre är det förjäkla kul att se hans framsteg. Den senaste veckan har han lärt sig att

• sätta sig upp
• backa och svänga med gåstolen
• konstaterat att "främlingar" (dock endast vissa utvalda offer) är skitläskiga

Jag fick ett telefonsamtal.

Jag tänkte fråga hur ett ord stavas. Jag hatar svenska!

Det är inte första gången jag hört detta jag hatar svenska. Som den svensklärare jag är så hatar jag inte språket, tvärtom. Jag tycker det är kul! Inte med det sagt att jag fascineras av vareda liten del av det svenska språket, men hatar det gör jag ju inte. Jag är inte heller någon språkpolis på något sätt och definitivt inte i vardagliga sammanhang som exempelvis bloggning, dagbok, informella brev och liknande. Jag är inte perfekt i mitt spåk och jag anser inte att man i en blogg behöver skriva korrekt. Jag skriver inte alltid korrekt i bloggen, långtifrån. Men som sagt, det är informellt och då ställer jag inte höga krav på varken mig själv eller andra.

Men vad är det då som gör att många tycker illa om språket? Jag fattar inte! Hur tänker ni kring detta? Vilken skara ställer ni er till? Är det inte kul att veta att man sitter inne med kunskapen att kunna formulera sig väl och korrekt? Är det inte ball att veta att man har ett språk där man kan uttrycka sig på ett beskrivande sätt? Är det inte fascinerande att veta varför saker och ting heter som de gör, vilka ord som är våra ursvenska ord och vilka som vi snott från något annat språk? Hur tänker ni?