Jag är ute och går en runda med Elvispen som ligger skönt nerbäddad med sin snoriga näsa i sin luddiga åkpåse från sent 70-tal. Jag möter Carina (en väns mamma) som står och pratar med en gubbe runt 70 år och hans fru.

Carina: Hej! Åh så skönt du har det där i vagnen!

Jag: Ja, visst ser det skönt ut? Det är så man skulle vilja byta plats med han.

Gubbe: Jaha!? Skulle han putta dig i vagnen då?!

Jag: Ja, givetvis *med ett leende på läpparna och tanken på att det är uppenbarligen omöjligt med tanke på hans ringa ålder och litenhet*

Gubbe: JÄVLA MÄNNISKA!

Jag: Ehh... Va?  *skämtar han nu eller?*  Det ska ju läras i tid, fortsätter jag som är osäker på om han verkligen är allvarlig.

Gubbe: Är det så dagens jävla föräldrar fostrar sina barn?

Jösses. var han allvarlig? I så fall borde käringen ta en strap-on och ta den i tvåan på gubben så han slappnar av lite.

Klockan 23: WHAAHAAA!

Klockan 00: WHAAA!

Klockan 01: WHAAA. *atjoo*

Klockan 02: WHAAHAA! *atjoo*

Klockan 03: WHAAA!

Ja, ni fattar... Det var min och Elvispens natt detta. Mellan klockan 03-04.15 sov vi. Klockan 05 gav jag upp och vi gick upp. Elvispen käkade lite, jag torkade lite tårar och en del snor. Pappa Elvisp kom upp eftersom han skulle till jobbet. Vi åt frukost. Detta är Elvispens allra första eländiga natt någonsin. Vi är totalt ovana vid detta och fattar genast att något inte står rätt till. Jag gissar på förskylning. Möjligen lite magknip också (kan bero på gårdagens middag som innehöll den en del mjölk -Elvispen hade ju mjölkallergi som nyfödd).

Nåja. Nu är vi uppe. Elvispen kutar runt i sin gåstol och sjunger. Ibland kommer han på snorkontroll och jag torkar näsan.