Ikväll blev jag rädd!

Jag och Hunden var på kvällspromenad medan Pappa Elvisp lagade middag. Jag lovade skynda mig för att ta hand om det sista med maten.

Efter 10 minuters promenad och framkomna till den djupt snötäckta parken ville Hunden röja i snön så vi hoppade över snövallarna och började springa.

Vi hann 20 meter sen slutade hon springa. Lyfter ena bakbenet och lyckas knappt gå. Hon reser ragg och viker öronen bak. Jag drar med henne upp ur snön och tror att det ska räcka. Väl uppe på gatan ser hon ut att krampa i ryggen och viker hela bakänden i sidled och ser ut som ett U. Hon försöker gå men hon haltar enormt med bakbenet. Med en märklig kroppshållning tar hon sig en halvmeter och lägger sig i en snödriva! UPP UPP! Du fryser ihjäl!! Vad händer Loppan?! UPP! Jag ser en taxi och är har genast plan B klar om jag inte lyckas få henne att gå.

Jag sätter mig ner, känner genom henne, värmer hennes ben och höfter och masserar försiktigt. Sakta verkar det släppa. Hon haltar fortfarande men kan gå. Vi går sakta sakta. Vi tar oss hem.

Hemma är allt som vanligt. Kanske var det snön och minusgraderna som var boven i dramat? Lilla Lopphunden.

Granen har flyttat. Jag tror aldrig jag sett så mycket barr någongång som när vi asade ut den genom vardagsrum och hall. Vi har städat i två timmar. Men nu är det fritt fram för Elvispen igen. Skönt!

Hrm.. nu trycker jag för snabbt och lyckas radera inlägg... Ops.

Idag ska granen ut! Nu är jag trött på alla barr som bosätter sig överallt i huset. Dessutom äter Elvispen barr. Ingen bra kombination.

Elvispen inneboende. Pappa Elvisps händer.

Jag minns den kvällen för exakt ett år sedan. Och tänk, det skulle ta en månad till innan Elvispen föddes!! Hade jag vetat det då hade jag stypt mig själv i en snödriva.